Litterär städerska med sting
Rapport från en skurhink slog ned med dunder och brak vid debuten 1970. Format, språk och innehåll – allt var djärvt, nytt och radikalt. I korta och långa dagboksnoteringar skriver en ensamstående, medelålders städerska om vad som faller henne in: väder och svampplockning, skammen över att be om socialbidrag, oron för de fem barnen och euforiska beskrivningar av böcker som hon läst.
Maja Ekelöf rör sig obehindrat mellan den lilla världen i Karlskoga, där hon städar kontor på nätterna, till skarpsynta iakttagelser över tidens internationella dramatik; Korea- och Vietnamkriget, svälten i Biafra, studentrevolterna i Paris, Pragvåren och sexdagarskriget. I mars 1969 blir hennes politiska åsikter extra tydliga: ”Nixon-aset har åkt hem till Amerika igen. Jag har varit ute och åkt skidor två dagar i sträck. Det är de viktigaste händelserna just nu.”
Historien om hur bokens manuskriptet blir till är minst lika pikant som innehållet: Maja skriver rent sina anteckningar nattetid på kontoret där hon städar, två ark per natt på olika maskiner för att undgå upptäckt.
Men innan hon kommer så långt så har hon i åratal samlat sina tankar med papper och penna hemma vid köksbordet. Det skrivna ordet är hennes livselixir och hon sörjer de dagar hon inte får skriva. Böckerna är hennes bästa vänner och hon beskriver nya inköp och bibliotekslån med febrig iver. Genom böckerna ser hon världen och historien. Hon skriver också dagboksbrev till sin författaridol, Harry Martinson. ”Han klarade av de simplaste yrken utan att bli försoffad. Då ska jag också klara av mitt städarbete utan att drunkna i skurhinken.”, menar Maja och strävar framåt och uppåt i sitt skrivande med hjälp av en lång rad kvällskurser.
Som ensamstående mamma kämpar hon ständigt för att få ekonomin att gå ihop, men har samtidigt förmågan att se sig själv i ett större perspektiv. Det finns ju alltid någon som har det sämre än hon. Vid ett tillfälle sätter hon sig vid barnavårdsmannens skrivbord nattetid för att göra en lista över vilka kläder hennes barn behöver, så hon ska kunna be honom om bidrag dagen efter. Men när hon väl sitter där kan hon bara tänka på Koreakriget och glömmer bort vad som ska stå på listan. Barnen i Korea är viktigare.
Maja knotar över sitt tunga låglönejobb men tycks aldrig på allvar fundera över att göra något annat. Nattjobbet har ju också sina fördelar, som att slippa ha en chef hängande över axeln och att hon själv kan styra sina arbetstider. Maja tycks snarare vara mer beklämd av den låga status som yrket har i andras ögon, än jobbet i sig: ”Fy, säger väl de flesta om de tänker sig yrket som städerska. Ordet är tråkigt. Man känner doften av damm och smutsigt skurvatten. Man känner också ryggvärk och man tänker på självsprickor.”
50 år efter debuten är Maja Ekelöfs tankar som flyktingkriser, inbördeskrig, klassklyftor, låglönejobb, miljöfrågor och konsumtionssamhälle lika aktuella och vitala som då.
Lästips med städperspektiv
Dina händer var fulla av liv Suad Ali
Suad Alis rykande färska roman föddes enligt henne själv ur frustration över att kvinnor på flykt ofta skildras som offer och inget annat. Vad händer med någon som vuxit upp i en priviligierad miljö och sedan förlorar allt? Huvudpersonen Nora flyr från konflikter i Mogadishu, där hon är en ansedd gymnasielärare med villa och hembiträde. När hon så småningom landar i Sverige visar det sig att hennes utbildning anses värdelös hos den svenska arbetsförmedlingen och hon börjar städa på en skola i Sandviken. Suad Ali följer Nora före, under och efter flykten för att försöka förklara och förstå Noras inre och yttre resa, men också hur det är att inte riktigt våga släppa det gamla och leva i två olika länder, kulturer och samhällsskikt samtidigt.
Dammsuga i mörker Jen Beagin
Mona städar hemma hos bättre bemedlade, där hon också avslutar sina städpass med att ta bilder på sig själv i hemmens designmöbler, naken eller uppklädd i frun-i-husets kläder. Som grädde på moset har hon så bra koll på den konst och litteratur som finns i hemmen att hon ofta blir vän, och ibland mer än så, med sina uppdragsgivare.
Jen Beagin levde länge som missbrukare och stora delar av ”Dammsuga i mörker” är självupplevt. Precis som Mona brukade hon fotografera sig själv i hemmen som hon städade. ”Jag tog hundratals fotografier eftersom jag tänkte att jag en gång skulle hålla en utställning. Men när jag spred ut alla fotografier sa de något om monotoni och tristess men det var också det enda. Om man ville veta historien bakom fotografierna behövde jag en text.” Jens två romaner om Mona handlar om sex, städning och relationer med skruvade ögonblicksbilder och dialoger. Föga förvånande har FX köpt filmrättigheterna till de rafflande böckerna.
Handbok för städerskor Lucia Berlin
Lucia Berlins noveller om krisande människor är lika fängslande realistiska som fantasieggande. Totalt publicerade hon 76 noveller under sin minst sagt omväxlande livstid, och berättelserna spänner från en överklasstillvaro i Chile till en vardag som lärare, kamrer, växeltelefonist och städerska med ett accelererande missbruk. Allt medan hon uppfostrar fyra söner med två äkta män, flyttar mellan Mexico City, Berlin och Los Angeles och umgås med konstnärer, musiker och författare. Alkoholen sipprar mellan sidorna från modern som ”drog sig undan med en flaska” och hennes eget mångåriga missbruk till morfadern, som var en ”berusad men framgångsrik tandläkare”.
Miljöerna, jobben och cancern (som både hon och systern dog av) är hämtade från hennes liv men långt ifrån alla är självupplevt. ”Jag överdriver mycket och blandar ihop fiktion och verklighet, men jag ljuger faktiskt aldrig.”
