Krönika Pernilla Enebrink: En Samhallsaga
En gång för inte så länge sedan levde en kejsare som tyckte ofantligt mycket om vackra saker. Det kunde vara galor, prisutdelningar, mingel och glassiga magasin. Han slösade gärna pengar på detta för att framstå som riktigt fin och grann. Han brydde sig inte lika mycket om invånarna i riket, utan drev dem hårt samtidigt som han lyckades skönmåla bilden av sig själv.
Bland kejsarens vänner fanns politiker, prinsar och högt uppsatta inom näringslivet. Trots att folket larmade om hur illa det var ställt, så gjorde ingen något. Alla fortsatte att hävda att visst var kejsaren god och gjorde gott. Inte för att de var onda, utan för att alla andra sa så. Och vi vet ju alla hur svårt det är att sticka ut.
Pernilla Enebrink
Gör: Näringspolitisk expert på Almega Städföretagen.
Inriktning: Frågor som osund konkurrens, integration, kompetensförsörjning samt hållbarhet.
Bakgrund: Kandidatexamen i statsvetenskap och nationalekonomi, journalistutbildning på Poppius. Har jobbat som pr-konsult, projektledare och analytiker.
Kanske hade han gjort det en gång, gjort gott, men det var länge sedan nu. Och visst fanns det många som försökte få hovet kring kejsaren att erkänna att det inte stod rätt till, så att de kunde tala honom till rätta. Att det med en annan kejsare, eller kanske genom att helt avskaffa monarkin, så kunde människorna i riket få det bättre. Tyvärr var det ingen som ville lyssna. Inte för att de var onda, utan för att det var jobbigt att erkänna att man hade haft fel. Vi vet ju alla hur svårt det kan vara.
Fler röster höjdes dock bland folket och från de som bodde utanför riket. Medborgare på andra platser levde bättre, men större valfrihet och tryggare. Borde inte de i kejsarens rike ha samma rättigheter tyckte man. Kejsaren fortsatte dock att ösa pengar över pr-konsulter och reklambyråer för att ytterligare ge bild av att det var han, och bara han, som kunde göra gott för medborgarna i riket.
Och alla i hovet kring kejsaren pratade om hur gott kejsaren gjorde för medborgarna.
– Herregud så väl han tar hand om invånarna! sa någon. Trots att denne inte kunde se det goda som kejsaren sades göra.
– Det är magnifikt, ypperligt och charmant, gick det från mun till mun i hovet kring kejsaren. Trots att ingen av dem kunde se det goda som kejsaren sades göra.
– Jo, då. Kejsaren gör gott, utomordentligt gott. Det känner jag mig trygg med, sa den gamle ministern med stark och övertygande stämma.
– Men, han gör ju inte gott för de som behöver honom allra mest, sa så ett barn vid hovet.
Det mullrade bland de andra i hovet kring kejsaren. Kunde det vara sant, gjorde han inte gott? Kejsaren hörde detta, och han visste att de hade rätt. Men han sträckte på sig, höll god min och fortsatte enträget att låtsas som att han var god och gjorde gott.
Denna text är en krönika där skribenten har rätt att framföra subjektiva och/eller personliga åsikter. Tidningen Rent tar inte ställning i sakfrågan.
